För en ny läsare, utan att veta historia eller något om en person är oftast inte lätt. För fångar bloggen ens intresse så vill man ju veta mer! Därför ska jag försöka berätta min historia och vad jag genomgått tills starten av denna blogg.
Vi startar från början.
September 2011, jag grät. Som så många gånger innan, jag hade försökt allt (trodde jag) att gå ner i vikt. Jag trodde det var omöjligt. Varför var jag så fet men alla andra kunde vara smala? Det måste vara något fel på mig. Jag struntade ju i frukosten, ett mål mindre på dagen och lite gott kunde man ju äta de gjorde ju alla andra? Nu i efterhand har jag insett, hur mycket jag förnekat för mig själv, vem jag var.
Egentligen så hade jag grov ångest. Jag hade alltid varit lite större än alla andra i skolan och många hade behandlat mig annorlunda för det. Jag vägde 90 kg när jag gick i högstadiet och var stor redan då, mådde dåligt och visste hur mycket folk avskydde mig för min vikt. Jag ville inte ens gå i skolan, så jag struntade i det och var hemma och hade ångest. Och för att dämpa min ångest så använde jag mat. Jag hetsåt, spydde, hetsåt igen osv. Köpte ofantliga mängder av allt onyttigt jag kunde hitta och hetsåt. Drack otroligt mycket cola, multivitamin dryck, ja allt. Jag åt inte så mkt mat egentligen utan de var bara onyttigt och hetsätande när jag var ensam hemma. Ingen visste att jag missbrukade så hårt. Jag blev bara större och större.
Jag tror jag gick och väntade på att någon skulle hjälpa mig att ta mig ur mina problem, att någonstans skulle jag poff bli smal. Kanske om jag gjorde en bypass-operation för det trodde jag då var enda sättet för mig att bli smal. Men jag hade nog egentligen gett upp, därför jag åt så mycket, och väga mig fanns inte på kartan.
Även fast jag egentligen verkligen inte ville hamna på bild eftersom jag skämdes över att se mig själv, så blev de ju bilder då och då ändå som jag inte kunde kolla på då, men nu i efterhand så kan jag ju se och jag förstår inte, det här var alltså jag? Varför la ingen in mig på sjukhus? Varför räddade ingen mig från det här? Varför såg ingen att jag mådde dåligt? För så här vill ingen se ut, och framförallt sjukdomsriskerna. Att jag varken fick diabetes eller andra sjukdomar är jag verkligen lyckost för.
Det var i september 2011 jag fick nog. Tankarna som fanns var att ingen kommer någonsin vilja ha en sån här person varken arbetsliv, socialt eller annat. Jag hade vänner som fanns där för mig, men allt för många människor valde att inte tilltala mig för att jag såg ut såhär. Man är inte heller frisk om man ser ut såhär. En frisk människa är inte överviktig såhär stort. Några extra kilon fine, men såhär. Nej. Jag begav mig till gymmet med mamma några gånger i september, inga förändringar alls, men fortfarande jag var ju extremt sockerberoende och behövde mina colaflaskor och godis eller glass för att överleva dagen, jag behövde mitt socker.
Jag hade kollat lite månfå på internet om olika dieter och även testat både bantningspiller och även pulver ett halvhjärtat försök. Men så bestämde jag mig. Jag skulle köra pulver. Jag startade med VLCD-diet i början av oktober. Samma tid startade jag min praktik på ett hundomplaceringshem där jag fick promenera mycket med hundar på dagarna. En massa promenadtid på dagarna tillsammans med pulver gav verkligen mig en rivstart! Jag tappade verkligen vikt och när jag var tillbaka från praktiken la mina vänner till märke till detta.
I Januari 2012 så jag ut såhär,15 kg lättare på 4 månader. Och jag var faktiskt stolt och kände förändring. Men resan hade bara börjat. 15 kg på 4 månader är verkligen ingenting av vad jag väntade mig men jag hade startat iallafall! Jag var på gång!
I April månad, hade jag helt plötsligt gått ner 34 kg och ja var så jäkla glad, för nu flöt de verkligen på! Jag hade fortfarande mitt utseende, därav pricken över ansiktet, jag kände mig fortfarande tjock i ansiktet, tjock och ful.
Någonstans efter januari la jag av med pulver helt, när jag hade gått ner cirka 20 kg. Jag hade fått näringsbrist och var sjuk stup i ett och gick till läkaren mycket, min viktnedgång gick långsamt för jag kunde inte träna. Jag kunde hålla igång träningen en vecka och sen var jag sjuk igen. I Februari kom läkarna fram till att jag hade kronisk halsinflamation och mina halsmandlar togs bort och jag kunde träna och började äta strikt med tänket – 5 mål om dagen var tredje timme och mycket promenader och även lite på gymmet.
Och slutligen, jag i dagsläget 48 kg från startläget. Jag har lite kvar att jobba bort, men vilken resa jag gjort än så länge. 11 månader har gått sedan jag startade fullt ut. För 11 månader sen såg jag ut som där uppe, kan de verkligen vara samma person tänker jag själv. Var det där verkligen jag? Min resa har bara börjat, jag ska nå en vikt jag själv kan trivas med, en kropp jag kan vara stolt över, men jag ska också hålla kvar den för resten av mitt liv. Har man en gång levt i ett missbruk och en sjukdom som det faktiskt är – fetma – så måste man hela tiden leva med det och alltid ligga steget före så man inte hamnar där igen.
Jag har valt att öppna upp mitt liv här på bloggen för inspirera andra, öppna upp mina tankar och funderingar för ge andra möjlighet att få ett val att förändra sig. Genom min resa har jag lärt mig otroligt mycket om kosthållning, träning och annat, jag är väldigt kritisk till olika ”hjälpmedel” för minska i vikt och jämför. Allt gäller egentligen om kalori in – kalori ut. Vikt kan alla tappa, men att hålla kvar i sin nya vikt är en annan sak! Och detta vill jag försöka förmedla och läran om ett mer livsviktigt liv.
Du har bara en kropp, och det är bara DU som kan bestämma hur du vill ha den, ingen kan komma och säga till dig att du inte kan, för den som kan bestämma det är bara dig själv. Du är livsviktig och det är din kropp med.
Lämna en kommentar