Lite ”kan inte sova”-tankar skrivs ner, ni som tycker sånt här är tråkigt, hoppa över inlägget isånnafall!
Något jag har fått kämpa med är mitt självförtroende. Att säga att jag har bra självförtroende nu, är att ljuga. Jag har fortfarande problem att acceptera mig själv, säga att jag är fin nog och vissa dagar har jag fortfarande problem med att acceptera mig själv att röra mig utomhus. Jag vill heller inte hamna på bild, och gör jag det så vill jag inte att bilden ska publiceras på internet så omgivningen kan se mig.
Jag kan tycka för en stund, att ”Ellinor du är okej som du är, du ser skaplig ut” och tycka att en bild faktiskt vart bra på mig, men sen inse att ne, jag ser fan svinig ut och fyfan vad jag är tjock.
Som bilden i mig i träningskläder som är till höger, ibland gillar jag den, ibland söker jag fel. Tänker ”Gjorde jag verkligen rätt som skapade den här bloggen? Nu ser ju folk hur ful jag är”.
För mig att gjort den här förändringen har ju gett stor respons bland människor, som ni kanske förstår, många bekanta, vänner och okända ger mig uppmärksamhet jag aldrig fått förut.
Att bearbeta detta, i en helt ny värld är inte lätt ska ni veta. Som den nya personen jag är, så känns de så himla jobbigt att ta emot all uppmärksamhet.
Om någon raggar på mig, eller är trevlig så förstår jag inte. Jag tror oftast det är en väg till att först behandla mig bra och sen vara taskig, som jag alltid blivit behandlad som.
Kommer ihåg ett tillfälle i våras på krogen när jag vägde kanske 80 kg och hade alltså gått ner mkt i vikt redan, jag var stolt som fan för det. Verkligen. Och en kille visade uppmärksamhet till mig och pratade med mig. Jag förstod inte riktigt om jag skulle ta det som om han bara ville vara trevlig eller om han faktiskt var intresserad. Men det varade inte länge. Två brudar som var vän till en nära vän till mig, ville tydligen att jag skulle känna att jag inte var värd något. Jag hade vart supertrevlig åt dem hela tiden och inte gjort något för irritera dem trodde jag. Men tydligen ville de visa att jag inte var värd lika mkt som dem, för jag var ju fet.
De gjorde följande; de pratade med några random killar i ett annat bord, sa till dem att de skulle ragga på mig och sen när jag visade intresse tillbaka så skulle de säga ”Ne du är för fet, vi bara skojade” och hade sagt till killarna att jag legat med en av deras pojkvänner. Vilket jag absolut inte gjort! Som tur var gjorde inte dessa killar så mot mig utan berättade vad brudarna velat att de skulle göra mot mig och det är jag ytterst tacksam för!
Snacka om att de gav en törn i mitt självförtroende som jag höll på att bygga upp och gissa vem som tog sig hem från krogen gråtandes? Jag insåg att jag skulle vara för fet, ej tillräcklig, ej värdefull, oavsett hur bra jag än kämpade. Och jag känner de fortfarande. Jag är rädd för vad omgivningen tycker om mig, jag är rädd att bli lurad och att folk vill jävlas med mig bara, för de är de jag är van vid. Att folk säger att jag är fin som ironi och sen säger ”Ne jag skojade bara” eller något annat.
Mina vänner och bekanta som säger till mig:
”Vad fin du blivit NU”
”Vad snygg du blivit NU”
”Vad vacker du blivit NU”
Tack så mkt, ni bevisar även ni att jag bara är bra nog som normal och att jag aldrig var fin förut och egentligen inte är de nu heller. Ni bevisar bara för mig att jag måste jobba ännu mer för bli fina för er.
Jag tror hela tiden att vikten har en skillnad i vad jag är som person och hur andra ser mig, men ärligt talat, oavsett kroppsform Man är fin som man är, för ingen annan kan vara du. Det är de jag försöker intala mig själv varje dag, att jag ska skita i vad andra tycker om mig och kämpa för mitt egna välmående och att jag är bra som jag är. Men det är svårt och något jag psykiskt måste tampas med länge till.
Livsviktiga jag 